Carl Abraham Hunnius

Vetenskapligt och medvetet synsätt på havsgyttjan som behandlingsmedel, och likaså uppkomsten av Haapsalus kurort som var känd över hela Ryssland är nära förknippad med medicindoktorn Carl Abraham Hunnius’ namn. C. A. Hunnius föddes den 3 augusti (enligt rysk kalender den 23 juli) 1797 i Tallinn, i en tysk grosshandlarfamilj. Hans far kom från Magdeburg och var en ättling till den kände teologiproffessorn Aegidius Hunnius som på 1500-talet kämpade för Luthers idéer. Carl Abraham fick grundutbildning i Tallinns domskola och under åren 1815-1819 studerade han medicin vid Tartu Universitet.

Ankomsten till Haapsalu

1820 kom den 23-årige, nyligen utexaminerade Carl Abraham Hunnius till Haapsalu och blev dåtida distriktläkare G. Printz’s assistent och invalidkommandots sjukhuschef. Början på seklet hade varit krigsrikt. Fastän det inte rörde Haapsalu direkt, nådde ekot av krigseländet även hit: de flesta av invalidkommandots sjukhusets patienter var gamla soldater, nu krigsinvalider, krymplingar, sjuka som behövde vård och behandling. Förmodligen hade även dr. Hunnius’ huvudverksamhet att göra med militärlasarett och behandling av krigsinvalider. Vid sidan om huvudverksamheten fick han även hjälpa lokalbefolkningen.

Början av det riktiga forskningsarbetet

Förutom den praktiska verksamheten var C.A. Hunnius även intresserad av vetenskapliga problem och redan 1821 skrev han vid Tartu Universitet en avhandling som handlade om en, dåtiden i Estland ganska vitt förekommande varig hudinflammation, som ofta orsakade allmän blodförgiftning och som många gånger fick dödligt utfall. Ett exemplar av denna avhandling på latin med titeln ’De morbo: Sinni wil (blaue Blatter) nominato, carbunculo quodam Esthonia rusticis endemo’ förvaras idag på Läänemaas museum. Tartu Universitets dåtida lektorer ansåg hans avhandling vara en av dessa års viktigaste och grundligaste forskningsprojekt. Efter att ha framgångsrikt försvarat sin dissertation hoppades den unge medicindoktorn på att kunna flytta utomlands för ett tag, men det stressiga arbetet på invalidkommandots sjukhus och som distriktläkarens assistent, senare också som distriktsläkare, tvingade honom att ge upp tanken. Först 1845 och 1847 gjorde han två utlandsresor för att komplettera sina kunskaper.

Vägen till terapeutisk gyttja

I sitt vardagliga arbete som läkare letade den unge medicindoktorn ständigt efter nya möjligheter för att öka behandlingarnas effektivitet. Han skrev ut originella medicinblandningar, propagerade för användning av havsvattnet i Haapsalu viken för bad, som här idkades ända från 1805. Redan vid sin ankomst till Haapsalu blev han särskild intresserad av en behandlingsmetod, om vilken det inte stod något i medicinböckerna och som inga lärda medicinare hade praktiserat förut, men som var vitt känd bland lokalbefolkningen som också använde metoden i ganska stor omfattning. I R. Kaulitz-Niedeckis bok ’Hapsal, ein nordisches al fresko’ (1930) skriver man, hur dr. Hunnius hade lärt känna Haapsalus havsgyttjas helande egenskaper. Hans vardagliga läkarplikter ledde doktorn ofta till fattiga kustfiskarfamiljer. På ett av dessa besök hade han lagt märke till en gammal fiskare som hade sina bara fötter i gyttjan som solen hade värmt upp. På frågan, vad han gör där, hade gamlingen svarat att han har reuma och när han håller sina fötter i varm havsgyttja, lindrar det hans värk. Dr Hunnius tänkte undersöka det vetenskapligt. Första försök gjorde han på sina patienter och soldater från den lokala garnisonen. Vid ett flertal sjukdomar visade behandlingen förvånansvärt bra resultat och med stöd av erhållna erfarenheter började dr. Hunnius etablera metodiken och identifiera användningsområden för gyttjeterapi. Han rekommenderade lokala omslag, bad (utspädd i varmt havsvatten), massage och insmörjning. Procedurerna avslutades med varmt havsbad. I listan över åkommor som kunde lindras med gyttje- och hydroterapi fanns ungefär ett tjugotal sjukdomar, bland dem även sådana som enligt dagens kunskaper inte kan avhjälpas med gyttja. Vid sidan om kliniska observationer gjorde han även några enklare kemiska analyser av gyttjans sammansättning.

Haapsalus första gyttjekuranstalt

1825 etablerades, på initiativ och enligt instruktioner av dr Hunnius och med hjälp av pengar från den lokala företagsamma greven Magnus De la Gardie den första vatten- och gyttjekuranstalten i Haapsalu, som låg på nuvarande Suur-Liiva gatan. Eftersom De la Gardies svenska släktingar började kalla greven och hans fru hånandes för bastuägare, sålde greven redan efter några månader, när kuranstalten blivit färdig, den vidare till apotekaren Franz Heinrich Brasche.

En efterföljare till faders livsverk föds

I efterhand känns även faktan betydelsefull, att den 28 mars samma år fick familjen Hunnius sonen Karl Arthur, som senare tog över sin fars livsverk. Dr. Hunnius’ familj bodde i ett stort stenhus som låg på nuvarande adress Karja 6, och som förut tillhörde till släkten Ungern-Sternberg och som förmodligen utgjorde hemgiften av Carl Abrahams maka, baronessan Alexandra von Ungern-Sternberg. I det huset har det vistats många anmärkningsvärda människor. Den, i nutid mest kända av dem är kanske medicinproffessorn Nikolaj Pirogov, som framförallt är känd för att vara den första att använda gipsomslag och eternarkos. Som en mycket sakkunnig specialist på sitt område, rekommenderade Pirogov att använda gyttja för efterbehandling av kirurgiska sjukdomar.

Ryktet av terapeutisk gyttja och Haapsalu sprider sig

Många läkare och universitetslärare var hänförda över den nya behandlingsmetoden och ansåg den vara mycket perspektivfull. Man kan tro att Haapsalus namn blev känt bland S:t Petersburgs högre aristokrater just tack vare Philipp Jakob Karell från Estland, som var personlig läkare till Nikolaus II och Alexander II. Kurortens renommé ökade ytterligare tack vare C.A. Hunnius’ artiklar om Haapsalu, som han skickade huvudsakligen till S:t Petersburgs tidningar.

C. A. Hunnius’ allmännyttiga arbete

1830 blev dr. Hunnius distriktsläkare och hans arbetsområde utvidgades ytterligare, men förutom sitt huvudsakliga arbete var han även verksam som stadsråd i flera utbildnings- och socialfrågor. 1839 öppnades på hans initiativ en estnisk-språkig skola i Haapsalu. Bakom grundandet av skolan stod säkert även Haapsalus distriktskolas inspektör Alexander Heinrich Neus, som var bland de första att forska kring folkvisediktning i Estland. Senare organiserade Hunnius insamlingar bland rikare stadsmedborgare och badgäster och köpte för insamlade pengarna värdshusbyggnaden, där det1844 inrättades en institution för fattigförsorg. Huset låg vid korsningen av nuvarande Tallinn vägen och Lihula vägen, där det idag ligger en bilparkering.

Statligt erkännande för hans livverk

Som en vänlig och tillmötesgående läkare och aktiv samhällsaktör vann Hunnius både sina patienters och hela Haapsalus befolknings tillgivenhet och hans tjänster bortsågs inte heller av högre instanser. 1838 tillägnades honom statsrådstitel och Hunnius höjdes till adelsstånd.

Haapsalus nya moderna gyttjekuranstalt

1845 dog C.A. Hunnius’ maka, men året var även glädjebringande. Med baronen Ungern-Sternbergs kapital etablerades en ny moderniserad kuranstalt som låg i området där vi idag ser C.A. Hunnius’ byst. Vid inredning av anstalten drog man nytta av dr. Hunnius’ erfarenheter från det, ett kvarts sekels långa praktiska läkararbetet och den senaste läkarvetenskapens alla möjligheter. Den nybyggda anstalten kunde, vad gällde inredningens modernitet och behandlingsrutiners aktualitet, konkurrera framgångsrikt med vilken som helst dåtida gyttje- och vattenkuranstalt utomlands. Från 1948 fortsatte två samtida gyttje- och balneoterapi-institutioner sin verksamhet i Haapsalu. Båda dessa var grundade på C.A. Hunnius’ initiativ och deras verksamhet fortsatte bra många år efter hans död.

Slutet på hans livsvandring

I april 1851 kallades doktor Hunnius till en sjuk flicka som hade ankommit från S:t Petersburg. Förmodligen handlade det om någon smitta, eftersom snart efter besöket visade samma symptomer sig även på doktorn själv. Trots kollegernas ansträngningar tog C.A. Hunnius’ vandring genom livet slut den 10 maj, efter några dagars sjukdom. Han begravdes på Haapsalus Gamla begravningsplats brevid hans hustru. Hans efterföljare både i distriktsläkaryrket och på kurort-området blev Carl Abraham Hunnius’ äldsta son Karl Arthur Hunnius, som också ligger begraven brevid sin far på Haapsalus Gamla begravningsplats.

Ülla Paras
Läänemaas Museum